18:e maj.
Det började med att jag kände av sammandragningar, som var ganska regelbundna vid 06.45 när Maths klev upp för att åka på jobbet. Dom kom ungefär var 10e minut, men kändes inte alls, utan magen blev bara hård. Det fortsatte så hela morgonen, till ungefär 12 när Maths kom hem på lunch, då hade det börjat kännas som "mensvärk" varje gång det kom en SD. Så här fortsatte det hela dagen, jag satt ute i solen och trodde inte alls det skulle bli något mer.

Vid middagstid hade dom blivit starkare, och det gjorde ganska ont och dom kom ungefär med 5 minuters mellanrum. Trodde fortfarande inte att det var på G, utan trodde det endast var förvärkar. Jag & Maths kollade på Tzatziki, och under filmen blev dom tätare & tätare, och gjorde lite ondare (kändes som stark mensvärk) då kom dom ungefär med 3-4 minuters mellanrum. Efter filmen gick jag in till mamma & Elina som satt och kolla på tv, skulle bara hämta en sak. Men dom övertyga mig att ringa till förlossningen, som ville att vi skulle åka in för att kolla läget.

Varken jag eller Maths var sugen på att åka in, för vi var helt inställd på att det var förvärkar och att vi skulle bli hemskickade mitt i natten. Men vi gjorde som dom sa, packade lite och for in. Klockan var ungefär 22.30 - 23.00 när vi kom in.

Vi började med en undersökning och jag var då öppen 1cm, vilket kändes såå overkligt, trodde ju inte att det var på G på riktigt. Så vi låg där säkert en timma och lyssna på lillans hjärtljud och mätte värkarna.  Men fortfarande var vi inställda på att åka hem igen, för jag tyckte inte att jag hade såå ont och trodde inte det skulle hända så mycket mer.

Så när barnmorskan sa att vi skulle packa ihop våra grejer så skickade Maths ett sms till mamma mm. och skrev att vi skulle åka hem. Men icke, vi skulle bara byta till ett förlossningsrum!

 

19:e maj.

Jag tror att klockan var runt 00.00 när vi kom in i förlossningsrummet. Jag tyckte inte värkarna var jättejobbiga, utan kunde andas igenom dom utan problem, det hjälpte även att stå framåtlutad och få massage på ryggen av Maths. Tog även lite lustgas, men den var inte så rolig som jag trodde, det var dock skönt att man fokuserade på annat.

Inte så lång stund efter att vi kom in i förlossningsrummet kom barnmorskan in och frågade mig vad jag tyckte om ryggbedövning för att narkosläkaren var i rummet brevid och kunde komma och lägga den på mig om en liten stund. Jag sa då att jag inte visste riktigt, för jag hade hört att den kunde stanna upp värkarbetet, och att det kunde bli så utdraget då, men då sa hon bara "men isåfall så sätter vi igång värkarna igen". Sen så bad hon mig lägga mig på sidan, för han var redo nu. Sagt och gjort, 20 minuter senare så sov jag. Vaknade varje gång det kom en värk (jag kände dom fortfarande, men inte lika starkt), men gud så skönt det var att få vila lite!

Vid kanske 02.00 kom barnmorskan in igen, och skulle kolla om jag öppnat mig mer, och ja visst hade jag gjort det, 3cm var jag då öppen. Somnade så fort hon gick, men vaknade då och då av värkarna. Ungefär vid 03.00 kom barnmorskan och såg att lillans hjärtljud sjönk när jag låg på rygg, så då satte dom en elektrod på hennes huvud så dom kunde ha mer koll på hjärtljuden, dom tog även vattnet på mig då (hade även öppnat mig 2 cm till, så jag var öppen 5cm). Var uppe då och då, men lillan i magen gillade inte det, så fick lägga mig på sidan igen och då blev hon lugn.

 

Sov till och från fram till 05.45 ungefär, då var jag öppen 10cm. Vart ganska nervös, eftersom snart skulle vårat mirakel komma upp på mitt bröst. Jag var så förväntansfull, och ville bara spola fram tiden tills hon var ute. Vilket inte gick ;) Värkarna var nu riktigt starka, och jag kände att snart kan jag inte hålla emot mer. Klockan 06.10 började krystvärkarna, och då kunde man verkligen inte göra annat än å krysta, hela kroppen tog i och jag kände mig som en helt annan människa. Jag förstår fortfarande inte varifrån man får styrkan och energin.

Mellan varje krystvärk var det ungefär 1 min, men jag hann somna mellan värkarna. Maths satt och tryckte syrgas-masken i ansiktet på mig och påminde mig om att andas ;)  Klockan 06.33 tog jag i för allt jag var värd och sköterskorna fick hålla emot henne, så hon inte skulle komma ut för snabbt (detta gjort sjuuuukt ont), men sköterskorna och Maths var helt underbara och påminde mig hela tiden om att nästa gång jag krystar så kommer hon ut. 06.34 kom hon ut & vi fick för första gången höra hennes underbara skrik (man hörde på en gång att var en liten flicka) och känslan när jag fick upp henne på bröstet är helt obeskrivlig, den kärlek & lycka man kände går verkligen inte att beskriva! ♥ Smärtan var som bortblåst och jag var lyckligare än någonsin.

 

Alicia Ninja Caroline Espemo, 2890g & 49cm

 

Såhär ser en trött, nybliven, lycklig mamma ut :

 

 

Maths var helt underbar, skulle inte klarat detta utan hans stöd! Tusen tack hjärtat.
Tack för att du är den bästa jämt. ♥

Jag älskar er så mycket, mina älsklingar!